Ålstalägret. Tonlägret. Det förtjänar verkligen uppmärksamhet här. Överallt.
Ett läger, en vecka varje sommar. Tänk att en vecka i Torpshammar har förändrat världen så enormt.
Eller, i alla fall världen för många som varit där. Varje år, varje, kommer en ny kull ut ur garderoben. De tysta barnen står helt plötsligt på scenen. Dansar, sjunger, spelar och vill aldrig mer ut i verkligheten.
Något händer mellan morgonsamlingarna och bastusången.
Vill Du bliva glad och rik så kom med oss i vår musik
kom med och spela dansa sjung så du förbliver ung
Sjung faderi och sjung faderalla sjung faderi och faderallanlej.
Jag och Christine blev medsläpade av lillhenning, något hände för oss. Jag hade aldrig spelat nu, åkt till England, allt det där annars. I år var jag där igen som alltid, konsert och stödestämma. Nya barn hade gått igenom extrememakeovern. På samma sätt som Thomas von Wachenfelt började spela fiol, Garmarna bildades och Kraja bildades. På samma sätt som många vänner träffats och par skapats.
Jag, Linus, Niclas, Erik Lilja, Christine, Robin och Tova var i nybörjargruppen första gången. Bara jag som inte går på musikhögskolan nu. Jag var i alla fall med. Den chansen borde alla ha fått.
Tack Gun-Britt, tack Ålsta!
