Hanna

Pettersson, Fredriksson och Boden var med på det mesta.

Jag hade aldrig varit norr om Örnsköldsvik, nu har jag varit i Umeå. Mycket trevligt. Staden, musiken, människorna, dansen, huset. Umefolk var inte stort som Linköping, men mysigt och trevligt.


Peter kunde inte spela och köra samtidigt, så han lärde Emi en låt via sång i bilen. Det var trevligt initiativ av henne att spela, men vi började ångra oss när hon hade stämt i en och en halv mil.


Jag har bott i familjen Foremans källare. Jättegod mat och galna amerikaner. Fantastiskt mycket bättre än gympasal och kall snabbmat. Emi visar Peter sin stora mun.


Vi poseade fint trodde vi, haha, något hände. Olofs tumme smittade av sig sedan.

Speciella tummar till Radio Kairo och Niclas, galen chilenare som sjöng och spelade bäst, alla människor man faktiskt känner, frukostpannkaka och smalgunnars band.

En halv hink, yeahyeah!

Det är inte så att jag gör mindre, eller egentligen har det sämre. Det är nog bara vanligare och mer det man tar för givet. Känns inte lika spektakulärt.  Visst saknar jag de andra öarna och människorna, men det var ju ändå då.

Sundsvall är ganska grått, inskränkt, industristad, allt det där. Ja, visst absolut, men man kan ha trevligt ändå. Idag har jag redan lyssnat på tobbe larssons konsert och fikat. Städat och umgåtts med familjevänner. Ikväll ska jag, Peter och Emi på pipeline. Lyssna, dansa? till balkan och ladda för helgen.  Det är ungefär så de lediga dagarna ser ut nu när hemtentor är inlämnade. I helgen åker jag längst norrut någonsin, umefolk.


Det här känns lite som ett tidsdokument för den terminen, men för alla som fortfarande bemödar sig. Det är fint. Tack, ursäkta och varsågoda!