
Nu älskar jag Visingsö igen. Från lite hemlängtan, eller lite längtan till det normala, på morgonen till att nu gruva sig för att det snart är slut. Tänk så snabbt man kan ändra sig.
Efter lunch hade vi danspass. Vi gick försteg i timmar och det var helt sanslöst roligt. Dans blev en helt ny upplevelse när man struntade i det tekniska. Lyssna och känna, det är ju det som är poängen. Jag hittade stegen i en "kort etta" utan att veta de innan. Tufft. Imorgon ska vi öva spel till dans. Lärorikt, verkligen.
Kvällen började med kvartettrep. Jag Karro och Ida, vår triokvartett, övade in en irlänsk hit. Sanslöst bra arr, idag var vi minsann bäst.
Efter kvartettövandet la jag mig på golvet. Ida började spela. Lampan släcktes och vi låg och tittade ut genom det stora takfönstret. Stjärnorna syns så mycket tydligare på Visingsö. Ida inspirerades av mörkret och det blev en låt. Jättevacker, mollig med mycket hopp. Jag såg två stora och många små stjärnor, så den fick heta många små. Jag grät nästan, nästan som den där natten i Skogsnäs. Sedan pratade vi om allt. Nu tycker jag verkligen om Visingsö igen.
Eftersom jag tydligen alltid vill ha bild, så blev det en nu med. Hade ingen, men tänk ungefär sådär.